Den lekande människan

I Homo Ludens definierar Johan Huizinga lek som den centrala aktiviteten i blomstrande samhällen. Han identifierar fem kännetecken för lek: den är fri; den är inte ”vanligt” eller ”verkligt” liv; den skiljer sig från ”vanligt” liv både i fråga om plats och varaktighet; den skapar ordning; den är inte kopplad till något materiellt intresse och ingen vinst kan dras från den. Med tvärkulturella exempel från humaniora, näringsliv och politik undersöker Huizinga lek i alla dess olika skepnader – i relation till språk, lag, krig, kunskap, poesi, myt, filosofi, konst och mycket mer. Som han skriver: ”Civilisationen är, i sina tidigaste faser, lekt. Den kommer inte från lek som ett barn som lossnar från livmodern: den uppstår i och som lek, och lämnar den aldrig.” Med början hos Platon spårar Huizinga bidraget från ”människan som leker” genom medeltiden, renässansen och den tidigmoderna världen. Med blicken riktad mot vår egen tid skriver han: ”I amerikansk politik [är lek] ännu tydligare. Långt innan tvåpartisystemet hade reducerat sig självt till två gigantiska lag vars politiska skillnader knappt var märkbara för en utomstående, hade valkampanjande i Amerika utvecklats till en form av nationalsport.” Med sin anmärkningsvärda historiska bredd definierar Homo Ludens lek för generationer framöver.